Havskänsla

Äntligen!
Havskänsla.
Efter en väldigt lång och besvärlig vinter sitter jag nu nästan med fötterna i medelhavet.
Det är något så speciellt för mig som jag tror få kan inse hur mycket det betyder.
Havet har alltid gett mig ro, bara sitta och titta ut över det, har alltid gett mig ett inre lugn. Jag vet inte varför eller var det kommet ifrån.
Jag har visserligen i tid sett tillbringat många år på och vid det. Men redan innan de åren så har det varit min favorit plats.
Och att nu, just nu, få möjligheten för det första, sedan för det andraklara av att ta mig hit glädjer mig så ofantlig(tack min familj och vänner För hjälpen på travandet).
Här kan frun sätta mig, sitter utan besvär kvar till solen går ned. Hade kvällar och nätter inte varit så kalla hade jag velat bli hämtad efter solens uppgång i morgon
Men nu njuter, jag i stunden, samlar livskraft fyller på batterierna några minuter för att orka kämpa vidare både till de dagar vi är här. Men framförallt för att orka åka hem och vara fortsätta vara sjuk, jaga, kämpa vidare med en förhoppning på lite bättring inom vissa delar.
Det låter inte realistiskt, men med den vården som uppstår av någon anledning hemma måste man kämpa i för att få adekvat behandling, vård. Men kanske det jobbigaste, bemötas och behandlas med någon form av värdighet.
Låter jag pesimisstisk, gnällig ja kanske. Men fråga någon närstående eller kanske dig själv, om du eller någon släkting eller vän som hamnat i "vård träsket" hur det är. "Om de fortfarande lever, är helt nöjda och glada".
Ja, jag vet. Vi har en fantastisk personal inom sjukvården. Med stor kunskap och ett enormt engagemang och stora hjärtan. Men vem, vad gör att de inte kan, får, uttnyttja sina kunskaper och vilja på ett bra sätt för sina patienter. Jag vet också att på vissa ställen fungerar det som det ska och mer därtill.
Till alla er inom vården som kämpar på trots allt motstånd och orimliga krav. Låt oss orka kämpa vidare och vända skutan på rätt köl.
❤️